DET ANDRA KÖNET

För de flesta i min generation har kvinnoblivandet skett i en omgivning med dubbla och svårtydda signaler. 1950-talets Sverige präglades av en puritansk inställning till allt som hade med kropp och sexualitet att göra. Under denna tid härskade ännu vad man skulle kunna kalla en traditionell hederskultur. Flickor skulle vara oskuld när de gifte sig. Att bli med barn utan att vara gift var den största olycka en kvinna kunde råka ut för. Hennes värde satt i hennes kön. Hennes skam var hela familjens skam.

Under 1960-talet kastades allt detta över ända. Till stor del var det på grund av musiken. På min lilla resegrammofon, som helst skulle förvaras under sängen, spelade jag om och om igen mina söndernötta skivor med Elvis Presleys trånande sånger. Min tonårskropp fylldes med obekanta, lite farliga, men också ljuva känslor och jag brölade med för full hals i refrängen: "I want you, I need you and I love you - more and mooooore!"

Plötsligt upptäckte en hel generation unga kvinnor sina kroppar, och att denna kropp utgjorde ett maktmedel. P-pillren gjorde den sexuella revolutionen möjlig och slog undan benen för alla påbud om sex före äktenskapet. Men samtidigt levde många av oss ett dubbelliv som å ena sidan skötsamma döttrar i familjens hägn och å andra sidan frisläppta och frigjorda kvinnor på samma villkor som männen. Så länge vi var unga och ännu obundna kunde vi inbilla oss att det inte fanns någon egentlig skillnad. Vi inbillade oss att vi var männens likar.

Denna generation av kvinnor var den första som på bred front störtade in i den akademiska världen. Först långt senare har jag förstått varför jag så ofta kände mig obekväm i denna värld. Först långt senare kom insikten att hela den akademiska lärdomstraditionen var formad av män. Tydligast syntes detta inom ämnet filosofi, där var- enda tänkare var en man (i alla fall presenterades det så) - utom en enda, det lysande undantaget: Simone de Beauvoir. Hon blev en akademisk hjältinna och hennes stora verk Det andra könet blev en bibel som innehöll svaren på alla frågor om varför den kvinnliga identiteten skavde - trots att vi verkade så frigjorda på ytan.

Simone de Beauvoir (1908-1986) kom från en högborgerlig fransk familj. Hon fick kämpa sig till att läsa filosofi vid Sorbonne, universitetet i Paris. Hon revolterade framför allt mot sin mammas konservativa och katolska ideal, och tyckte sig i den nya idéströmning som kallades existentialismen finna en ny identitet. Hon förälskade sig i sin studiekamrat Jean Paul Sartre och med honom ingick hon ett livslångt förbund, en pakt, som innebar att de skulle leva som två fria personer, två individer, som gav varandra intellektuell stimulans, kamratskap och total frihet, dock med det förbehållet att de alltid skulle berätta "allt" för varandra. Mest avsåg detta "allt" de sexuella relationer som de hade med olika partners, för Simones del med både män och kvinnor, men för Jean-Pauls del enbart med andra kvinnor. De såg sig själva som en ny Adam och Eva som tillsammans axlade det stora uppdraget att skapa ett nytt mönster, som skulle fungera som förebild för kommande generationer av fria kvinnor och män..

Simone de Beauvoirs stora livsverk är boken Le Deuxième Sexe, 1949-50. På svenska utkom den år 1986 i förkortad form under titeln Det andra könet i översättning av Inger Bjurström och Anna Pyk. År 2002 kom en ny och för första gången oavkortad översättning av Åsa Moberg och Adam Inczédy-Gombos i samarbete med kvinnohistorikern Eva Gothlin. Senare utkom Åsa Mobergs bok Simone och jag, 1996, där hon på ett personligt sätt berättar om den beundrade kvinnliga filosofens betydelse för sitt eget liv.

I Det andra könet driver Simone de Beauvoir med stor briljans sin tes att kvinnligheten är en social och kulturell konstruktion, sammanfattat i sentensen "du föds inte till kvinna, du blir det". Hon visar med olika exempel hur pojkar uppmuntras i sin maskulinitet. De får ta plats, de får växa och utvecklas, de får vara högljudda och leka med vapen, medan flickor tvingas in i ett passivt livsmönster och lär sig att skämmas för sina kroppar och sin femininitet.

Många av oss som föddes på 1940-talet förde samma kamp som Simone de Beauvoir att också få tillhöra "Det Första Könet". Den manliga rollen tedde sig så oerhört mycket mer lockande: här fanns friheten, äventyret, det gränslösa begäret, allt det spännande. Och här fanns möjligheten till intellektuella och konstnärliga erövringståg. Simone de Beauvoirs tankar blev grundläggande för den feminism som växte fram under 1970-talet. Hennes bok Det andra könet utgjorde den ideologiska grunden för det som brukar kallas "likhetsfeminismen" och som blivit normbildande för den jämställdhetspolitik som förs i Sverige.

Också jag läste i min ungdom Det andra könet. Men den gav mig inte svar på den fråga som jag levt med sedan puberteten: vad är det att var kvinna? Och varför känns det hela tiden som om det blir fel, hur jag än gör? Senare i livet, då jag som äldre kvinna läste Simone de Beauvoir på nytt, såg jag tydligare det tragiska och oförlösta i hennes böcker, liksom i hela hennes liv. Det var som om hon avskydde att vara fången i sin kvinnokropp, underkastad dess återkommande månatliga blödningar. Hennes stora fasa verkar ha varit graviditet, födande, amning, ja, själva moderskapet. Följaktligen gjorde hon abort då hon blev gravid. Simone tror att hon lever jämställd med Jean- Paul, men hon är hela tiden jämställd på HANS villkor. När han inleder sina kärleksförbindelser med unga studentskor gör hon likadant. Hennes bindning vid Jean-Paul gör henne egendomligt känslolös i förhållande till dessa unga kvinnor. Hon gör sig till HANS spegelbild.

När hon äntligen möter en man - den amerikanske författaren Nelson Algren - som verkar älska henne helt och hållet, till både kropp och själ, förmår hon inte bryta den pakt som hon ingått med Jean- Paul Sartre, utan går tillbaka till honom. Fri? Frigjord? Nej. Jag tycker Simone framstår som långt mer bunden än många andra kvinnor. Trots att hon egentligen var den större begåvningen av dem båda, trots att hon till det yttre var mycket stiligare än han, verkar hon hela tiden ha haft ett behov av att beundra honom och underordna sig honom, att låta honom diktera normen för utformandet av "pakten". Detta är faktiskt en av de mest tragiska kärlekshistorier jag vet!

KVINNLIGA LÄRDOMSTRADITIONER

När Simone de Beauvoir studerade filosofi vid universitetet i Paris i början av 1900-talet var kvinnornas närvaro inom den akademiska världen av ganska ungt datum. Universiteten grundades på 1100- talet med huvudsyftet att studera den grekiske filosofen Aristoteles, vars tankegångar i så hög grad präglat den västerländska världens tänkesätt och normer. Därigenom kom den akademiska traditionen, enbart öppen för män, även att präglas av Aristoteles nedvärderande syn på kvinnan. Han hävdar att kvinnan i allt är mannen underlägsen, hon är "den andra" också i meningen av "sekunda", nummer två i rang, ständigt överglänst av mannen. Mannen är förnuftig, kvinnan känslosam. Mannen talar sanning, kvinnan ljuger. Kvinnans egenskaper är alltid sämre än mannens.

När Jean Paul och Simone läste filosofi vid Sorbonne var deras utgångslägen helt olika. Han kunde tryggt luta sig mot en lång tradition av manliga filosofer, medan Simone befann sig i en långt svårare situation, kluven mellan sin beundran för de manliga tänkarna, men själv som kvinna drabbad av deras förakt. Alltså måste hon skudda av sig allt det som förband henne med kvinnorna i historien. Hon såg sig som Simone Den Första. I sitt författarskap nedvärderar hon konsekvent alla tidigare kvinnor i historien och det som de uppnått. Egentligen hade hon samma förakt för hela kvinnosläktet som Aristoteles! (Detta finns intressant beskrivet av Christina Sjöblad i Bläck, äntligen! kan jag skriva, 2009.)

När kvinnorna i slutet av 1800-talet äntligen lyckades ta sig in i universitetsvärlden fick deras studier anpassas till

Tillbaka!